Ann-Marie Lindqvist arbetade som forskarsocialarbetare inom Matilda Wrede-institutet fram till 31.12.07

Under min tid som forskarsocialarbetare håller jag tillsammans med personal inom Helsingfors stad tematiska utvecklingscirklar kring frågor om brukarorientering och delaktighet. Genom dialogen i grupperna integreras den praktiska och teoretiska kunskapen om delaktighet.

Jag deltar i en yrkesinriktad licentiatutbildning inom socialt arbete med inriktning mot empowerment inom ramen för SOSNET (nätverket för utbildningarna i socialt arbete i Finland) under tiden 2005- 2008.

I licentiatavhandlingen granskar jag hur personer med utvecklingstörning är delaktiga i samhället. Samhällelig delaktighet studeras utifrån ett medborgar- och brukarperspektiv. Jag beskriver hur vuxna personer med utvecklingstörning upplever sitt medborgarskap och sin delaktighet på den samhälleliga arean främst inom arbete. Utifrån brukarnas berättelser och upplevelser beskrivs former av delaktighet samt delaktighetens interna förutsättningar (vilja och förmåga) och externa förutsättningar (tillgänglighet och tillfälle) inom arbete för personer med utvecklingsstörning. Sambandet mellan medborgarskap, delaktighet, aktivitet, empowerment, brukarorientering, inflytande, autonomi och deltagande klargörs. Som grund för mitt arbete finns lagar och handikappolitiska program och jag undersöker hur deras målsättningar syns i vardagen. Medborgarperspektivet syns också i forskningsprocessen genom att en referensgrupp bestående av personer med utvecklingsstörning deltar i forskningsprocessen. I undersökningen intervjuas 5-10 personer med utvecklingsstörning som har daglig verksamhet via lag angående specialomsorger om utvecklingsstörda, eller sysselsättning/arbetsverksamhet via socialvårdslagen.

Inför år 2007:
Jag har nu i nio månader haft möjlighet att forska om delaktighet med personer med utvecklingstörning. De första månaderna tog jag rask tag i att med hjälp av litteraturstudier få mera kunskap om vad delaktighet innebär. Arbetet gick framåt och det var lätt att hålla den tidtabell jag gjorde upp fram till nyår. Den internationella kongressen (rapport) i augusti om forskning om och med personer med utvecklingstörning gav mig bekräftelse på att min forskning ligger i tiden. På hösten lade jag mina skriverier åt sidan och med den förkunskap och förståelse jag hade fått gjorde jag de första intervjuerna med brukare. Jag tvivlade om jag undersöker det jag har för avsikt att undersöka. ”Lurar” jag informanterna att berätta om sina liv utan att de vet vad jag har för avsikt att undersöka? Javisst, alla har fått brev om undersökningens syfte, och alla har gjort ett avtal om detagande, men ändå. Hur mycket kan jag berätta om vad delaktighet innebär enligt mig utan att samtidigt begränsa och styra vad de kommer att berätta? Intervjuerna innehåller tema frågor och intervjutillfällena är två eller tre för varje informant. Jag har prövat att ställa direkta frågor med anknytning till delaktighet t.ex. om information och deltagande i beslut, och märkt att det har väckt irritation. Brookfield (1995) beskriver indirekta närmandesätt (specifika frågor och detaljerade beskrivningar) istället för att gå rakt på sak. Att direkt och allmänt fråga om antaganden som ligger bakom vårt handlande åstadkommer ofta upprördhet eller irritation enligt honom. Det är det här jag också har märkt och kommer i fortsättningen att låta informanterna mera fritt berätta om sina vardagserfarenheter.

Slutet av året har präglats av eftertanke. Jag har övervägt om det överhuvudtaget är möjligt att studera andra människors meningar och inifrån-perspektiv. Min långa arbetserfarenhet har givit mig en ”kokemuksellinen varanto”som kombinerat med ett öppet sinne, ödmjukhet och kritisk reflektion ger en tillräckligt god grund för att jag kan bli ett verktyg att beskriva informanternas livsvärld. Detta måste jag lita på.

Efter att jag har intervjuat fyra personer har jag behov att återgå till litteraturstudier. En bok som har varit speciellt viktig är Peter Brusens (2005) ”Livet en gång till. En ryggmärgskadad möter svensk handikappolitik”. Som brukare beskriver han delaktighet. Brusen är psykolog och enhetschef för handikappomsorgen vid Socialstyrelsen i Sverige. Hans välformulerade tankar om utsatthet, omgivningens bemötande och betydelsen av självkännedom ger också en röst åt personer med utvecklingsstörning. Brusen ökar min förståelse för delaktighetens olika dimensioner och mina följande intervjuer kommer att påverkas av den. Två medlemmar i forskningens referensgrupp och jag har tillsammans utgående från ICF gjort ca 15 frågor med tre svarsalternativ. Följande skede är att vi gör pilotintervjuer med brukare, tränar att fungera som intervjuare och ser hur frågorna fungerar. Forskningens datamaterial består således dels av temaintervjuer med mig som intervjuvare och dels av standardiserade frågor med svarsalternativ med mig och en brukare som intervjuare.

Det är tidskrävande att göra deltagarinriktad forskning, men det måste få ta sin tid annars blir det skenbar delaktighet i forskningen. Jag ser med tillförsikt på det kommande året. Jag håller i tankarna Docent Tuula Gordons uppmaning från ett skrivarseminarium ”Sano mitä aiot sanoa, sano se, sano mitä sanoit”!

Verksamhetsberättelse 2006

Verksamhetsplan 2007

Oktober 2006
Sökande efter kunskap fortsätter Jag har märkt att efter varje gång jag muntligt har berättat om min pågående forskning så har jag själv fått nya aha upplevelser. Jag blir alltid lika förvånad vilken stor effekt för eget tänkande en dialog med andra kan ha. Jag utgår i min forskning från att i dialogen föds kunskap, men glömmer att också i forskningsprocessen i växelverkan med omgivningen föds min förkunskap och min förståelse. Under besök i medelhavsländerna har jag fascinerats av cafékulturen, män (!) sittande på café, och som jag tror diskuterar ”världen”. Min naiva förklaring till varför just här i Europa finns den gamla kulturen (demokratin), är mänskornas möten i dialoger. Hur det än är så vill jag tro att så uppstår och uppehåller vi civilisationen.

Det är en fin upplevelse att läsa sina insikter i andras texter. Tror jag åtminstone. Vems insikter är det egentligen? Efter att fördjupat mig i en fråga drar jag en slutsats och sedan läser jag att någon annan skriver exakt samma sak. Det känns bra, dels stärker det mitt eget ego och dels tänker jag att här är en bra referens, bäst att läsa allt annat som han/hon har skrivit.

Möten och samtal föder nya insikter och frågor. Om jag inte varit på ”Vammaistutkimuksen seminaari” i Jyväskylä 6.10 och hört Simo Vehmas intressanta inlägg skulle jag inte ha blivit intresserad att läsa mera om vad han har skrivit. I inlägget påstod han provokativt att deltagarorienterad forskning är dålig forskning! Klart att jag måste läsa mera, när hans bok Vammaisuus. Johdatus historiaan, teoriaan ja etiikkaan (2005) dessutom fanns att få på Karis bibliotek! Det får mig att fundera över hur mycket av sökandet efter kunskap som är ”sattuman kauppa”. I början av mina forskarstudier var det referenser i böcker som ledde mig vidare efter kunskap. Nu har jag haft möjligheter att höra personer ”alive” och kunskapen blir mera levande och lättare att placera in i sin kontext.

Kunskap formas även i det omedvetna. Jag drömde nyligen att jag kom tillbaka till min arbetsplats och träffade personer med grav utvecklingsstörning. Med förvåning märkte jag att vi pratar med varandra och jag förstår vad de säger. De berättar för mig om sig och sitt. Det var som en ridå skulle ha gått upp och jag steg in i deras värld. Jag vaknade och hela den dagen var räddad.

Brukarperspektiv inom Kårkulla samkommun Inspirerad av en föreläsning jag höll på Social- och kommunalhögskolan och en annan jag höll för rådgivande kommissionen inom Kårkulla sankommun, har jag ur brukarperspektiv granskat de hinder och möjligheter för delaktighet som finns i de dokument som styr Kårkulla samkommuns verksamhet.

Lagen angående omsorger om personer med utvecklingstörning från 1977 säger ingenting om den vuxna personens egen åsikt eller deltagande i planering av servicen. En ny lag som sammanför handikappservicelagen och omsorgslagen är som känt på gång och den motsvarar säkert mera dagens krav på brukarmedverkan.

De övergripande målen i Kårkulla samkommuns kvalitetshandbok är bra. Lagar och dylika dokument är bra för att de styr våra attityder på lång sikt. Utmaningen är att omsätta dem till god praktik. Det gäller att ha delaktighets, och mänskliga rättigheters glasögon på i arbetet. Ett av målet för rådgivande verksamheten (socialkurator, psykolog, pedagogisk handledare etc.) är att ge information till klienten. Det finns inom organisationen en stor brist på lätt läst material. Jag kan påstå att det inte finns material på lättläst i en organisation som till största delen ger service till personer med utvecklingstörning. Flertalet av dem är betjänta av lättläst.

Förtroendemannaorganisationen för Kårkulla samkommun innehåller rådgivande kommissioner med brukarmedlemmar. Frågan är om de räknas som förtroendevalda på riktigt. Praktiken visar tyvärr att den insats de kan ha inte tas tillvara. Nu skall de t.ex. ta ställning till en ekonomieplan skriven på tjänstemannaspråk, utan ha möjlighet att förbereda sig på innehållet inför mötet. Jag har suttit som sekreterare i många år och känner till svårigheterna. Min förhoppning är att min forskning kan bidra till en högre status för kommissionerna.

Studierna i frågor om delaktighet har ökat min egen medvetenhet. Kårkulla samkommun som organisation har varit öppen och nytänkande eftersom den har inspirerat mig till vidare utforskningar.

Förutsättningar för delaktighet finns i och med att det finns rådgivande kommissioner, sängsongsamtal, individuella planer, kvalitetssäkring, service på svenska, ca 700 anställda som är engagerade i sitt arbete och över 1000 brukare som är ivriga att samverka.

September 2006
Reflektionerna den här månaden handlar om yrkesidentiteter. Professor Anneli Pohjola berättade på SOSNET (Valtakunnallinen sosiaalityön yliopistoverkosto) närstudiedagar 21-23.09 att socialarbete i åtgärdsprogrammet för socialarbetet för 2015 fått status som en egen vetenskapsgren. Hon såg det som ett stort steg för socialarbetet. I samma program sägs bland annat att utmaningarna de närmaste åren är att utveckla klienternas delaktighet och att stärka det etiska inom socialarbetet. Inom utbildningen och den grundläggande forskningen skall finnas en beredskap att möta de snabba samhällsförändringarna. Åtgärdsprogrammet pratar om en nyformad profession inom socialarbetet som medvetet övergår från ett reaktivt arbete till ett förebyggande, stärkande och effektfullt socialarbete som bygger på partnerskap.

Vi socialarbetare har ett stort behov att stärka vår yrkesidentitet. Tarja Kemppainen (2005) har gjort en undersökning bland de 175 yrkeslicentiatstuderanden som sedan 2000 påbörjat sina studier inom socialarbete. För tillfället finns det ett trettiotal specialsocialarbetare (licentiater) inom socialt arbete. Resultaten visar att orsakerna att söka sig till yrkesinriktad licentiatutbildning är, behov att uppdatera kunskaper och färdigheter, att öka sin trovärdighet som påverkare, att föra fram den tysta kunskapen och ett intresse att forska inom sitt eget arbete. Den största överraskningen är att ett av de bästa med utbildningen är att den har stärkt den egna yrkesidentiteten ”empowerment för socialarbetare”. Jag undrar varför det är så. Motsvarande behov att stärka sin yrkesidentitet är svår att finna hos andra yrkesgrupper läkare, rörmokare, lärare, hälsovårdare osv. Med tanke på att socialt arbete är en ung vetenskap så är det kanske förståeligt. Jag förstår det också med att socialarbetet är kvinnodominerat, lågavlönat, och ett arbete med låg status inom ett komplext problemområde.

Många med mig befarar att ett förverkligande av de eventuella hälso- och socialvårdsdistrikten kan betyda att det sociala området blir det gömda och glömda området. Hur skall vi socialarbetare som redan nu inom egen sektor har efter lång utbildning och lång arbetserfarenhet fortfarande svårt att föra fram socialarbete kunna få vår röst hörd inom de tilltänkta distrikten. Tyst kunskap har blivit ett begrepp som allt fler sätter sig upp mot. Fram med den högljudda kunskapen!!!

Under kompetenscentrets strategi-dagar i september kom nödvändigheten av gränsöverskridning fram. En form av gränsöverskridning för mig är medlemskapet i Karisakademien. En grupp forskare från olika forskningsdiscipliner (miljöteologi, teologi, musikvetenskap religionsvetenskap, socialt arbete) håller seminarier och går igenom varandras arbeten. Träffarna sker på min hemort Karis, därav namnet. Vad är det specifika med att vara socialvetare, samhällsvetare? Den frågan kan jag pröva inom Karisakademien. Genom att möta andra i en diskussion blir mina egna perspektiv tydligare.

Trender är gemensamma inom flere områden. Biografiskt perspektiv är aktuellt inom forskning och socialarbete. Jag deltar i kursen ”Ett bibliografiskt perspektiv i socialt arbete”. I diskussioner med författare som drar skrivarkurser har jag fått veta att det bibliografiska perspektivet är aktuellt också inom skönlitteraturen.

Min forskning går framåt enligt tidtabellen. Jag har träffat referensgruppen för andra gången. Förutom att de hjälper mig i själva forskningsprocessen ger medlemmarna i gruppen inspiration och energi för mig att tillsammans med dem fortsätta forskarfärden.

Trots att reflektionerna rört sig kring yrkesidentitet så beror det inte på egna identitetssvårigheter tvärtom, jag trivs i forskarsocialarbetarrollen som fisken i vattnet. Tag gärna kontakt ann-marie.lindqvist(at)helsinki.fi

Augusti 2006
Jag har snart arbetat som forskarsocialarbetare i fem månader och reflekterar över mina erfarenheter hittills. Att forska är som att vara en detektiv som står inför en olöst gåta. Vad är delaktighet och vad betyder det för personer med utvecklingstörning i vardagen? Jag söker ledtrådar genom att läsa, läsa och läsa. En bok eller artikel öppnar nya dörrar. Nyfikenheten växer. Varje dag innebär en aha upplevelse. Jag hittar nya ledtrådar. Det är ett kreativt arbete. Det innebär att söka nya vägar men också att tänka om och ifrågasätta. Söker jag det jag har för avsikt att söka eller är jag blind för något? Att forska innebär en växelverkan med andra och att bygga nätverk. Ett sätt att komma vidare är att formulera högt sina tankar för andra och på så sätt få nya infallsvinklar. Finlandssvenska kompetenscentret ger möjligheter till utbyte av tankar med andra. Så småningom får jag också hjälp av referensgruppen. Sökandet efter information och skrivandet tar tid. Det begränsas inte till 8.00-16.00 utan det omedvetna arbetar med formuleringar dygnets alla timmar. De mest slående formuleringarna kommer just innan sömndags och under tidiga morgontimmar. Som den sanna detektiven går jag nu med förstoringsglas igenom allt jag hittills skrivit och skriver om, igen och igen.

Jag har kommit så långt att jag har skrivit en stor del av den teoretiska delen om vad delaktighet är, och om den fenomenologiska forskningsansatsen. Delaktighet har ingen entydig definition. Jag har valt att utgå från ICF (International Classification of Functioning, Disability and Health) definition av delaktighet. ICF är en ny klassifikation för att beskriva hälsa och funktionshinder som WHO godkände år 2001. Jag har granskat närliggande begrepp såsom inflytande, autonomi, empowerment, medverkan och medborgarskap och deras förhållande till delaktighet.

Härnäst skall jag under oktober och november intervjua 5-10 personer som har daglig verksamhet via omsorgsprogram eller sysselsättning/arbetsverksamhet via socialvårdslagen inom Kårkulla samkommuns verksamhetsenheter. För tillfället förbereder jag intervjuerna genom att läsa om kvalitativa intervjuer ur ett fenomenologiskt perspektiv. Jag prövar i hur stor grad jag kan använda ICF som underlag för intervjuguiden. I ICF bedöms delaktighet inom nio livsområden. Områdena beskriver aspekter av hur en person fungerar i sin livssituation. Det är såsom Irving Seidman (1998) säger viktigt att planera intervjuerna noga och att veta så mycket som möjligt om det man frågor. I själva intervjusituationen skall man ändå ställa frågorna som om man såg sakerna för första gången (Clark Moustaka 1994).

Jag har träffat min referensgrupp en gång. Gruppen består av fem personer med funktionshinder som har sin dagliga verksamhet på ett arbetscenter. Jag ser fram emot att träffa gruppen igen i början av september.

Jag har deltagit 2-5.08.2006 i Maastricht i den internationella kongressen "2nd International Congress of IASSID- Europe (The International Association for the Scientific Study of Intellectual Disabilities) Bridging Research, Policy and Practice". (Rapporten)

Forskarsocialarbetarnas litteraturtips!

Login:
Password: