Handikappservice

Fråga 1-12

Fråga 13: Är kommunen skyldig att bekosta en bostadsanpassning i ett gruppboende inom specialomsorgen?

Fråga 14: Det handlar om närståendestöd. Socialarbetaren skulle göra en ny bedömning. Hon sammanträffade med klienten och hans fru som är närståendevårdare. Både socialarbetaren och närståendevårdaren undertecknade ett avtal men hade i det skedet inte tagit själva beslutet. Klienten hämtade in ett läkarutlåtande från en rehabiliteringsperiod i maj 2009. Läkarutlåtande stämde inte alls med den bild klienten och hans fru hade gett. Då beslöt socialarbetareb att ändra summan på avtalet och sände en kopia av avtalet tillsammans med beslutet. Nu har närståendevårdaren lämnat in en rättelseyrkan där hon hävdar att ingånget avtal är avtal och inget annat. Kan avtalet sägas upp och på vilka grunder?

Fråga 15: En man med funktionsnedsättning har hos socialnämnden i sin hemkommun ansökt om ersättning för automatväxellåda i sin personbil, en kostnad på nästan 4000 euro ?. Han har fått avslag på sin ansökan med motiveringen att kommunens budgeterade medel för ändamålet är slut för detta år. Socialnämnden hänvisar till Förordningen om service- och stöd p.g.a. handikapp, 3 kap. 17 §. Nu undrar han och jag, kan de avslå ansökan endast med hänvisning till kommunens ekonomi? Finns det rättsfall gällande detta?

Fråga 16: Hur skall man bestämma om en klient skall få personlig hjälp eller inte. En del sysslor är ju sådana som också kan utföras av hemvården, och hemvården är ju den förmån som skall komma i första hand. Frågan är alltså, om man kan tvinga en klient att ta emot mer hemhjälp i stället för att öka på den personliga hjälpen? Klienten anser att hon inte har råd med hemhjälp, men då kan man väl bevilja serviceboende i hemmet så får hon hemhjälpen gratis!

Fråga 17: Vi har en svårt sjuk kvinna i kommunen som bor hemma med sin man. Hon har personlig assistent och regelbunden hemtjänst. Kan man debitera hemserviceavgift av henne enligt handikapplagen? Om hon flyttar till kommunens servicehus kan vi då debitera hyra, mat och hemserviceavgift av henne?

(3/2009)

tillbaka upp

Fråga 14: Det handlar om närståendestöd. Socialnämnden har fastställt nya kriterier för närståendestöd och socialarbetaren skulle göra en ny bedömning dels för att närståendestödet var tidsbestämt och hade gått ut och samtidigt anpassa det till de nya kriterierna. Hon sammanträffade med klienten och hans fru som är närståendevårdare.

Intervjun med dem gav vid handen att klienten hade ett högt vårdnadsbehov och behövde hjälp med det mesta. Socialarbetaren skulle gå på semester samma eftermiddag och för att det inte skulle bli avbrott i utbetalningen skrev de ett avtal med ett arvode enligt grupp 2 på 600 euro per månad. Både socialarbetaren och närståendevårdaren undertecknade avtalet men hade i det skedet inte tagit själva beslutet.

Efter besöket var hon dock tveksam med hänsyn till de uppgifter som fanns sedan tidigare och konstaterade att ansökan borde kompletteras med ett läkarutlåtande. Klienten hämtade in ett läkarutlåtande från en rehabiliteringsperiod i maj 2009 av vilket det framgick att klienten klarade i stort sett alla ADL-funktioner självständigt trots sin sjukdom. Läkarutlåtande stämde inte alls med den bild klienten och hans fru hade gett. Då beslöt socialarbetaren att bevilja närståendestöd enl. Grupp 1, 350 euro per månad. Hon ändrade summan på avtalet och sände en kopia av avtalet tillsammans med beslutet. Nu har närståendevårdaren lämnat in en rättelseyrkan där hon hävdar att ingånget avtal är avtal och inget annat.

Jag inser att förfaringssättet från förvaltningens sida inte är korrekt och undrar om du har några synpunkter vad vi borde göra. Kan avtalet sägas upp och på vilka grunder?

Svar: Rent principiellt är det litet svårt att svara på frågan utan att se vad avtalet exakt innehåller, då man, i fall där kommunen träffar avtal med en privatperson, som utgångspunkt har de allmänna avtalsrättsliga reglerna. Avtalet självt utgör grunden för dess tolkning och bindande verkan. Du nämnde inte heller hurdana uppsägningsvillkor avtalet innehåller. Men några synpunkter ändå:

Man kan ju anse att avtalet formellt sett inte ens har blivit bindande för kommunen, när det inte fanns något lagstadgat underlag för det vid tidpunkten när det skrevs under, d.v.s. socialarbetaren fattade själva beslutet om närståendevård först senare. Ändå tycker jag att det inte är helt korrekt att åberopa denna formella detalj. Jag förstod att den socialarbetare som skrev under är samma socialarbetare som hade rätten att fatta beslut i ärendet och som också senare gjorde så, om också först efter att ha skaffat mera information om fallet. Klienten bör ändå kunna lita på tjänstemännens ord och underskrift såtillvida att man inte kommer nästa vecka och säger att det egentligen inte var meningen.

Men nu baserade sig avtalet ändå på fakta som till en del var bristfälliga eller t.o.m. vilseledande information från klientens sida. Detta är en avtalsrättslig ogiltighetsgrund - för att avtalet skulle binda båda parter, skall den information man ömsesidigt ger varandra motsvara sanningen. Då talar man inte mera om uppsägningsgrunder, utan avtalet kan anses vara ogiltigt från början. Så skulle fallet också sluta enligt rent avtalsrättsliga regler.

Ändå tycker jag att man borde ge litet efter på grund av att inte heller tjänstemannens förfarande var helt korrekt. Ni kan skriftligt anmäla till klienten, att avtalet inte binder kommunen på grund av att det baserade sig på information som senare - och innan det egentliga tjänstemannabeslutet fattades - har visat sig vara bristfällig och delvis också felaktig och bifoga ett nytt beslut och avtal med ny summa från och med 1.8.2009. Man kan också kort hänvisa till att det är tingsrätten (och alltså inte förvaltningsrätten) som behandlar dylika ogiltighetsfrågor i enlighet med rättshandlingslagen, när det är frågan om avtal mellan kommun och privatperson.

Om klienten inte går med på detta, måste man hitta någon annan utväg, antagligen genom ett nytt förvaltningsrättsligt beslut där man upphäver det felaktiga beslutet genom något slags rättelse. Har ändå inte några källor just nu för att kolla hur detta i dessa förhållanden är möjligt. Kanske försöker ni först på det sättet som skildrats ovan?

(7/2009)

tillbaka upp

Fråga 15: Jag undrar om du vänligen kan hjälpa mig med följande? En man med funktionsnedsättning har hos socialnämnden i sin hemkommun ansökt om ersättning för automatväxellåda i sin personbil, en kostnad på nästan 4000 euro?. Han har fått avslag på sin ansökan med motiveringen att kommunens budgeterade medel för ändamålet är slut för detta år. Socialnämnden hänvisar till Förordningen om service- och stöd p.g.a. handikapp, 3 kap. 17 §. Nu undrar han och jag, kan de avslå ansökan endast med hänvisning till kommunens ekonomi? Finns det rättsfall gällande detta?

Svar: Nödvändiga ändringsarbeten till bil och andra maskiner eller redskap som förorsakas av den handikappade personens specialbehov ersätts enligt handikappvårdslagen 9 § och -förordningen 17 § i sin helhet. I motsats till förmåner som det stadgas om i lagens 8 § (färdtjänst, följeslagarservice, tolktjänst, dagverksamhet, personlig assistans och sreviceboende) är ändringsarbeten dock till sin natur anslagsbundna: dvs, klienten har ingen subjektiv rätt till dem.

Om det inte mera finns budgetmedel kvar i kommunens kassa för dessa ändamål, kan alltså ansökningen i och för sig helt lagligt avslås. Klienten borde alltså ha gjort sin ansökan i förväg för att undvika den situation han nu hamnat i (jag förstod att ändringsarbeten är gjorda och räkningen förfallen till betalning).

En annan fråga är sedan, att kommunens invånare skall behandlas jämlikt och också budgetmedel reserveras så pass för varje ändamål att de kan tänkas räcka året ut. Jag tror mig ändå minnas några fall (som troligen citeras i Tapio Rätys bok Vammaispalvelulaki) där kommunen i och för sig har haft rätt att avslå i slutet av året fast några andra hade fått full ersättning i början av året. Kommunen hade då inte kunnat förutspå det senare behovet och därmed inte heller kunnat reservera mera medel i budgeten för nämnda ändamål än vad skäligen kunde antas behövas under året, med tanke på tidigare årens behov.

(8/2009)

Fråga 16: Hur skall man bestämma om en klient skall få personlig hjälp eller inte. En del sysslor är ju sådana som också kan utföras av hemvården, och hemvården är ju den förmån som skall komma i första hand. Klienten i fråga är inte nöjd med hemvården, för hon tycker att de inte får utföra sådana sysslor som hon behöver få hjälp med, och därför skulle hon behöva få utökad sin personliga hjälp till flera h/dag än vad hon nu har beviljat. Frågan är alltså, om man kan tvinga en klient att ta emot mer hemhjälp i stället för att öka på den personliga hjälpen? Klienten anser att hon inte har råd med hemhjälp, men då kan man väl bevilja serviceboende i hemmet så får hon hemhjälpen gratis!

Svar: För det första skall personen, för att beviljas serviceboende, vara "gravt handikappad". Enligt handikappserviceförordnandet anses som gravt handikappad den som på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom "fortlöpande, under olika tider av dygnet eller annars i särskilt stor utsträckning behöver en annan persons hjälp för att klara av sina dagliga sysslor". Om detta rekvisit uppfylls har klienten alltså rätt till hemservice, och då får hon också hemhjälpen gratis som en del av serviceboendet. Andra klienter däremot skall betala för hemservice enligt de grunder som är stadgade i klientavgiftslagen.

Personlig assistans har till syfte att den skall hjälpa den gravt handikappade "att göra sina egna val" när det gäller dagliga sysslor, arbete och studier, fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet samt upprätthållande av sociala kontakter. Skillnaden mellan hemhjälp och personlig assistans är närmast att personlig assistans inte i första hand består av skötsel eller vård, utan klienten själv är den som bestämmer och agerar och assistenten faktiskt assisterar. I skötsel, vård och dyl. kommer däremot just hemservice i fråga.

Serviceboende kan också kombineras med personlig assistans, t.ex. klienten kan ha hemservice som en del av serviceboende men därtill också personlig assistans t.ex. i fritidsaktiviteter eller samhällelig verksamhet utom hemmet. Sådana funktioner kan ju inte skötas av hemservice.
11/2009

tillbaka upp

Fråga 17: Vi har en svårt sjuk kvinna i kommunen som bor hemma med sin man. Hon har personlig assistent och regelbunden hemtjänst. Kan man debitera hemserviceavgift av henne enligt handikapplagen? Om hon flyttar till kommunens servicehus kan vi då debitera hyra, mat och hemserviceavgift av henne?

Svar: Så länge klienten bor i en normal bostad, betalar hon också "normalt" för den service hon får av kommunen, t.ex. hemservice och hemsjukvård.

Kommunen ska ordna serviceboende för en gravt handikappad, som på grund av sitt handikapp "nödvändigt behöver sådan service för att kara de funktioner som hör till normal livsföring" (8 § handikappservicelagen). Enligt 10 § handikappserviceförordningen består serviceboendet av bostad samt "sådana tjänster i anslutning till boendet som är nödvändiga för invånaren i det dagliga livet" såsom möjligheter att förflytta sig, påklädning, personlig hygien, mathushållning och städning av bostaden samt de tjänster som behövs för främjande av invånarens hälsa, rehabilitering och trivsel.

Om klienten i fråga är berättigad till serviceboende, är hon naturligtvis också därefter skyldig att betala för själva boendet (hyra). För eventuell mat skall klienten också betala, men däremot allt annat hör till serviceboendet (ovan 10 § förordningen), och dessa specialkostnader för serviceboende är enligt klientavgiftslagen avgiftsfria för klienten.

Ett undantag av avgiftsfriheten utgör de fall där klienten får ersättning för dylika kostnader från annat håll, t.ex. försäkring eller skadestånd. Då kan kommunen kräva betalning av dessa medel, dock högst den summa som det faktiskt kostar att anordna servicen i fråga.
11/2009