Vårdnads- och umgängestvister

Fråga 13-24, 25-

Fråga 1: Är socialen tvungen att (eller har vi rätt att) uppge familjens adress för svensk polis?

Fråga 2: Har läkaren rätt att med tanke på barnets behov av vårdåtgärder gå emot den ena eller båda föräldrarnas åsikter eller måste vårdnaden överföras på de sociala myndigheterna innan behövliga vårdåtgärder kan vidtas?

Fråga 3: Skolorna vill ha klara direktiv hur informationen till barnets föräldrar skall ske vid delad vårdnad respektive enskild vårdnad. Hur ser skolans skyldigheter till information ut? Vilken slags information kan/bör gå till båda föräldrarna oberoende av vårdnadsform?

Fråga 4: Vad är pappans skyldighet att betala underhåll vid delat boende och var går gränsen för delat boende? Vad händer om pappan inte godkänner att barnen flyttar till annan ort?

Fråga 5: Har mamman rätt att förvägra barnen terapi, eller kan barnen beviljas terapi trots att mamman motsätter sig detta?

Fråga 6: Kan en barnatillsyningsman fastställa avtalet om barnens vårdnad och umgänge samt även underhållsavtalet då pappan de facto inte i vardagen har ansvar för sina barn?

Fråga 7: Om jag reserverar tid hos socialbyrån för någon slags medling där vi skulle komma överens om vårdnaden och barnens boende, men han inte kommer på plats, vad kan jag göra?

Fråga 8: Angående vårdnad - när en vårdnadstvist varit upp i rätten tidigare och parterna nu önskar ändra umgänget med barnet - kan de då frivilligt upp- göra nytt umgängesavtal vid socialbyrån, eller måste rättens tidigare beslut ändras via rätten?

Fråga 9: När det gäller avtal om vårdnad om barn och umgängesrätt - kan avtalen kan göras för viss tid, ex. för ett par år framåt eller med förbehåll att nya avtal skall uppgöras, om någondera parten flyttar till en annan ort?

Fråga 10: Om psykiater och personal på ett sjukhus föreslår fortsatt vård för en minderårig, men endast ena föräldern går med på fortsatt sjukhusvård för barnet, måste man omhänderta barnet eller räcker det med att ena föräldern ger sitt godkännande?

Fråga 11: Kan tingsrätten döma oss socialarbetare att övervaka ett umgänge på lördagar, mellan far och son, ända fram till ett visst datum? Möjligheten för oss att övervaka är ju mycket bättre en vardag så har vi ingen rätt att säga något i detta fall?

Fråga 12: Vi har i vår kommun en minderårig, omhändertagen och gravid tjej. Den kommun som omhändertagit och placerat flickan till vår kommun ansvarar och har hand om flickans ärenden. Men nu undrar vi vem som är ansvarig för babyn när den föds, är det den kommun som ansvarar för flickan eller den kommun där babyn föds?

Fråga 2: I kommunen har vi en barnskyddsgrupp som består av både sociala sektorns personal ss. socialarbetare, specialbarnträdgårdslärare och socialdirektör samt hälsovårdens personal med psykolog, kurator, hälsovårdare och läkare. Vid vårt senaste möte diskuterades bland annat frågor i anslutning till gemensam vårdnad.

En förälder hade ringt upp vår läkare och varit arg och ledsen, för att hälsovårds- centralläkaren bara informerat den ena föräldern om vårdåtgärder rörande ett av deras gemensamma barn. Föräldrarna har separerat, men har gemensam vårdnad om barnen. Vi berättade att båda föräldrarna har rätt att få likadan information om behövliga vårdåtgärder, men vi kunde också konstatera att föräldrar som inte annars kommer överens också sällan berättar att de har gemensam vårdnad till hälsovård, skola, dagvård o.s.v., varför informationen ibland blir bristfällig. Efter detta kom vi i diskussionen in på vad som sedan händer om ett barn t.ex. har en allvarlig sjukdom som behöver behandlas, men ena föräldern vägrar gå med på föreslagna vård- åtgärder. Har läkaren rätt att med tanke på barnets behov av vårdåtgärder gå emot den ena eller båda föräldrarnas åsikter eller måste vårdnaden överföras på de sociala myndigheterna innan behövliga vårdåtgärder kan vidtas?

Svar: För det första hänvisar jag i frågor, som allmänt beträffar ensam/gemensam/delad vårdnad, till svaret som jag skrev till skolväsendet och lärarkåren för ett par veckor sedan (fråga nr 3). Där gällde det just svårig- heter med tanke på information som föräldrarna har rätt till och hur man skall tillvägagå i dessa frågor, om föräldrarna inte är ense. I grund och princip gäller samma huvudregler också på hälsovårdssidan.

Om vårdnaden är gemensam har vårdnadshavarna lika rättigheter att bestämma över saker som rör barnets person, och å andra sidan, om vårdnaden anförtrotts den ena föräldern ensam, har den andra ingen med- bestämmanderätt det obeaktat, hur tät kontakt han/hon har med barnet genom umgängesrätt. I det tredje fallet, delad vårdnad, finns föräldrarnas rättigheter alltid svart på vitt i domstolsbeslutet. Om det gäller ett akut sjuk- domsfall el.dyl. har man ju vanligtvis inte tid eller möjlighet att börja kolla vem man borde informera o.s.v. men naturlitvis bör man alltid i längre klient- och patientförhållanden fästa uppmärksamhet vid barnets vårdnad, och i synnerhet i fall där föräldrarna har gemensam vårdnad men inte bor till- sammans, utreda hur informationen skall gå till föräldrarna för att ingendera mot sin vilja skulle råka i skymundan i dessa saker.

Den konkreta frågan om vårdsåtgärder och vårdnadshavarnas samtycke till dessa har dock delvis fått en lösning i patientlagen (9.4 §): "En minderårig patients - - - vårdnadshavare eller en annan laglig företrädare har inte rätt att förbjuda sådan vård som behövs för avvärjande av fara som hotar patientens liv eller hälsa." Detta betyder att föräldrarna inte ens gemensamt kan för- hindra en vårdsåtgärd av nämnda slag. Lagrummet stadgades i slutet av 1990-talet för att man i fortsättningen inte behövde ta till barnskyddsåtgärder (brådskande omhändertagande) i dylika fall, utan läkaren kunde direkt träffa sina beslut om barnets liv eller hälsa det kräver. Alltid gäller det ju inte barnets "liv eller hälsa" (d.v.s. situationer där barnets liv hotas eller barnet löper risken av varaktig men), utan det kan fara frågan om problem av mera alldaglig natur, t.ex. en tonsilloperation eller liknande mindre ingrepp. En operation i och för sig kräver samtycke av båda vårdnadshavarna, och om detta inte kan fås, kan barnet inte heller opereras. Om man inte heller genom samtal och rådgivning lyckas nå samförstånd vårdnadshavarna emellan är nog inte heller prognosen för fortsatt gemensam vårdnad bra (åtminstone inte utan familjeterapi eller liknande icke-juridisk hjälp). Olika situationer som inte är livsfarliga eller -viktiga men som ändå kan kräva samförstånd kan ju dyka upp vilken dag som helst och i mest olika sammanhang.

Också i skolhälsovården och andra hälsovårdsenheter skulle jag alltså råda till att alltid kartlägga barnets vårdnadssituation redan i början av klient- eller patientförhållandet och därvidlag också informera föräldrarna om att even- tuella ändringar i dessa förhållanden bör aktivt meddelas till skolan och hälsovårdsenheten, ifall föräldrarna vill att ändringar sker i den informations- praxis som dittills varit i användning.

tillbaka upp

Fråga 3: Skolorna vill ha klara direktiv hur informationen till barnets föräldrar skall ske vid delad vårdnad respektive enskild vårdnad. Hur ser skolans skyldigheter till information ut? Vilken slags information kan/bör gå till båda föräldrarna oberoende av vårdnadsform?

Svar: För det första kan man dela vårdnadsfallen i tre grupper: gemensam vårdnad, ensam vårdnad och delad vårdnad.

GEMENSAM VÅRDNAD (1. barn som föds i äktenskap är i gemensam vårdnad genast från födseln tills annorlunda avtalas eller fastställs; 2. barn vars föräldrar senare träffar avtal härom i socialnämnden, 3. barn vars vårdnad i rätten anförtrotts föräldrarna gemensamt) betyder att föräldrarna har lika rättigheter och skyldigheter vad barnet beträffar. Huvudregeln är också att de gemensamt träffar alla viktiga beslut som gäller barnet (namn, religion, pass, boningsort, hälso- och sjukvårdsfrågor, skola etc.). Enbart i brådskande fall kan en vårdnadshavare ensam göra beslut, om saken inte kan vänta och barnets bästa det kräver. Hos myndigheterna företräder vårdnadshavarna barnet gemensamt; naturligtvis kan den ena också ensam göra detta om den andra uttryckligen ger sitt samtycke härtill. I familjer som bor tillsammans kan man utgå ifrån att det i mindre saker (t.ex. "kvittering" om att något meddelande nått föräldrarna) räcker med en förälder ensam.

ENSAM VÅRDNAD är motsatsen till gemensam vårdnad. Allmänt kan man säga att det är vårdnadshavaren som företräder barnet och träffar beslut som angår barnet: en förälder som inte är vårdnadshavare kan närmast jämställas med en främling i detta hänseende. Som förälder har han bara några få lagstadgade rättigheter: att bli hörd i saker som gäller omhändertagande och vissa andra viktiga barnskyddsärenden; rätt att ge sitt samtycke när barnet skall bortadopteras samt skyldighet att betala underhållsbidrag oberoende av sin ställning som vårdnadshavare. Obs! Det att barnet och föräldern har umgängesrätt har i och för sig ingenting med vårdnaden att göra. Också en förälder som inte är vårdnadshavare kan ha en omfattande umgängesrätt med barnet. Som grund till ensam vårdnad kan vara att föräldrarna absolut inte kan ha vårdnaden gemensam därför att de helt saknar samarbets- förmåga, fast de i och för sig båda är goda föräldrar. Om detta är fallet kan barnets kontakt till den andra föräldern ändå garanteras genom umgänges- rätten.

DELAD VÅRDNAD. Detta betyder att föräldrarna har gemensam vårdnad men rätten har fastställt en arbetsfördelning mellan dem. Detta kan t.ex. betyda att föräldrarna skall gemensamt träffa beslut som gäller barnets släktnamn eller religion, men att föräldern A får ensam göra alla andra beslut om barnet. Denna lösning är "vänligare" mot fjärrföräldern än ensam vårdnad - om han också har mindre rättigheter än i fullständigt gemensam vårdnad, är han ändå inte helt åsidosatt i vissa frågor som han kanske anser vara mycket viktigt att ha medbestämmanderätt i. - En dylik arbetsfördelning kan bara fastställas av rätten, och i folkbokföringen står det i dessa fall om barnet att han hon har "delad vårdnad" i stället för ensam eller gemensam. När ett sådant fall föreligger skall alltså den förälder som har begränsningen på sin sida vid behov visa rättsbeslutet för att bevisa vidden av sina befogenheter som vårdnadshavare.

RÄTTEN ATT FÅ INFORMATION OM BARNET UTAN ATT VARA VÅRDNADSHAVARE. Det kan också vara fallet att rätten har träffat beslut om ensam vårdnad, men ändå bestämt att den förälder som inte är vårdnads- havare har rätt att få också sekretessbelagd information om barnet från vissa myndigheter eller andra håll, som uppräknats i beslutet. Om skolan och skol- myndigheterna ingår i listan får alltså till en förälder med ett dylikt beslut ges information om barnet. Samma gäller om en sådan klausul ingår i ett vårdnadsavtal mellan föräldrarna som kommunens socialnämnd har fastställt. Hur behärska dessa frågor i skolor? Först och främst, en god grundregel är att man alltid i samband med elevens skolanmälan tar exakta uppgifter om vårdnaden, d.v.s. vem och med vilka rättigheter. Samtidigt kan man kolla om det också finns andra vuxna som man kan vända sig till t.ex. i sjukdoms- och andra brådskande fall utan att behöva tänka på tystnadsplikt (mor- och farföräldrar, föräldrarnas nya partner o.s.v.). I samband med detta bör man också poängtera att vårdnadshavaren/ vårdnadshavarna själva därefter har skyldigheten att informera skolan om eventuella förändringar i de nyss nämnda uppgifterna. Skolan kan och behöver inte heller aktivt samla information om dylika saker.

Obs! Magistraten bör ha up-to-date uppgifterna om barnets vårdnad och ändringar däri. Om det uppstår svårigheter eller oklarheter kan skolan alltså alltid kolla vårdnadssituationen i magistraten. Med tanke på "aktiv" infor- mation från skolans sida tycker jag att det är bra att också överenskomma om spelreglerna med föräldrarna redan i början. Med sammanboende gemensamma vårdnadshavare borde det alltid räcka med ett gemensamt meddelande till den (post- eller email-) adress som de gett. Om föräldrarna är separerade fastän de har vårdnaden gemensamt (eller delad, om också den "mindre lottade" vårdnadshavaren har rätt till information från skolan), skall man fråga hur de vill ha det. Naturligt skulle ju vara att det räckte med ett meddelande (till den förälder som barnet varaktigt eller mest bor hos), men om någondera förälder uttryckligen vill att informationen också separat skickas till honom/henne till någon annan adress, så har han/hon rätt till det. Alla vårdnadshavare med gemensam vårdnad har inte god samarbets- förmåga, tyvärr, och då måste det ju garanteras att båda får informationen.

Oberoende av vårdnadsform tycker jag att all sådan information bör gå som en förälder kan ha intresse om och som inte är sekretessbelagd. Enligt min åsikt får man skicka information och inbjudan till en "föräldrakväll" eller skol- fest också till en mamma eller pappa som inte är vårdnadshavare. Mest brukar det ju vara kvällar och tillställningar där man inte tar fram några personliga angelägenheter som angår en viss elev; i allmänhet berättar man kanske om skolans arbete och andra viktiga saker. Om det över huvud finns plats för den "privata sidan", äger det kanske rum först efteråt, i personliga samtal mellan vårdnadshavare och lärarna. I de sistnämnda kan naturligtvis en förälder som inte är vårdnadshavare inte delta utan vårdnadshavarens uttryckliga samtycke, fast han/hon nog kan delta i de allmänna delarna av programmet.

tillbaka upp

Fråga 4: Ett par med tre barn har separerat. Föräldrarna har gemensam vårdnad men de har inte avtalat om umgängesrätten. Boendeföräldern är deras mamma eftersom pappan delvis jobbar annanstans. Barnen bor med pappan när han är hemma vilket är ca 40 - 45 % av tiden. Pappan betalar underhåll för barnen. Nu har barnens mamma träffat en ny man och meddelat att hon flyttar till annan ort och tar barnen med sig. Pappan har meddelat att han byter jobb för att pojkarna skall få bo kvar där de är uppvuxna och har sina mor- och farföräldrar och övrig släkt som de umgås mycket med. Men för henne är det helt klart att det är hon som bestämmer och barnen följer med henne och om pappan motsätter sig det får han enligt henne inte ha barnen hos sig överhuvudtaget ända tills det finns ett utslag från rätten (minst 6 mån) och efter det endas två helger per månad. Har mamman rätt att bestämma över pappans umgänge med barnen för att hon är boendeförälder? Vad är pappans skyldighet att betala underhåll vid delat boende och var går gränsen för delat boende? Vad händer om pappan inte godkänner att barnen flyttar till annan ort?

Svar: För det första, om ni inte har avtal om umgängesrätten men har avtalat att barnen bor hos modern, så är frågan om umgänget "öppen" såtillvida att du inte har någonting konkret att kräva, om mamman vägrar ge pojkarna till träffar. Avtal om boende och umgänge, som socialmyndigheten har fastställt, är ju verkställbara, men då måste villkoren med tanke på umgänget vara konkreta. Det räcker alltså inte med kryss i rutan "föräldrarna har träffat avtal om umgänget", om det inte har fastställts en bilaga med exakta villkor för umgänget, t.ex. dagar och klockslag, eller när det gäller föräldrar i skift- eller fjärrarbete, med längden av den månatliga umgängestiden samt villkoren för när och hur föräldern i fråga anmäler den andra sin arbetstidtabell och vilka dagar umgänget kommer att gälla.

Hittills har ni alltså lyckats med ett öppet avtal, men om detta inte mera går i framtiden, skall också en ny reglering om umgänget fås till stånd. Nu när för- hållanden ändras grundläggande på grund av hennes flyttning och mannens eventuella beslut att byta jobb, måste naturligtvis hela saken ses om. Om de inte når ett avtal om barnens boende och umgängesrätt måste saken beslutas i tingsrätten. Men mamman har naturligtvis inte rätt i det att hon hotar med att mannen "inte alls skulle få träffa barnen" före rättens utslag. Om det faktiskt blir så att han inte får träffa dem (eller naturligtvis också om det ser klart ut att de inte får till stånd något avtal), skall han anhängiggöra frågan om boende och umgängesrätt i tingsrätten och samtidigt kräva ett interimistiskt beslut om umgänget så länge rättegången varar. Det får han säkert, för alla förstår ju att det absolut är i strid med barnens bästa att de kanske inte skulle få träffa den andra föräldern på månader bara därför att det inte finns ett exakt avtal och föräldrarnas sinsemellan förhållande har drabbats av osämja i frågor som gäller barnen.

Vad sedan beträffar underhållsbidraget och boendet, finns det i den finska lagen ingen gräns för "delat boende" i Sveriges mening, utan i Finland bor barnet officiellt alltid hos någondera av föräldrarna, också i fall där umgängesrätten har bestämts så vid att barnet faktiskt bor halva tiden eller nästan halva tiden hos båda. Man kan t.ex. betala bostadsstöd för barnet för bara ett hushåll. Med tanke på underhållssbidraget betyder 1/2 - 1/2 boende naturligtvis ofta att inget underhållsbidrag utgår eller att detta är lågt. Men det finns också fall där föräldrarnas inkomstskillnad är så stor att också mera betydande underhållsbidrag måste betalas med tanke på de fasta kostnader som den andra föräldern har det obeaktat att barnen vistas mycket hos den andra (hyra, kanske nödvändig bil m.m.). Jag tror mannen gör bäst med att gå till socialbyrån för att rådgöra om situationen med någon funktionär som är insatt i vårdnads-, umgängesrätts- och underhållssaker i samband med separation. Om ni inte når avtal skall rätten ändå begära en utredning av socialnämnden, och i varje fall skulle det vara bra om också mamman gick dit för att få opartisk information om hur sakerna går till i en situation som den ni nu har.

tillbaka upp

Fråga 5: Ett fall där föräldrarna har gemensam vårdnad, pappan är huvudvårdnads- havare. Barnens mor har gift om sig, och bor i annan kommun än pappan. Då barnen besöker mamman tas deras mobil ifrån dem så att de inte kan ringa hem. Inget fysiskt våld förekommer hos mamman, men barnen (6 och 10) är rädda för styv- pappan som hotar dem med olika straffåtgärder. Barnskyddet och familjeråd- givningen har ansett att barnen behöver stöd och terapi, och barnen och pappan tar gärna emot hjälpen. Mamman har nu ingripit och förvägrar barnen psykoterapi, men den påföljd att sjukhus X inhiberat timmarna och väntar på samförstånd i frågan. Pappan befar att hon inte vill att de skall gå hos en terapeut för att det skulle komma fram vad barnen råkar ut för då de besöker mamman. Har 10 åringen rätt att hålla sin mobil under besöken hos mamma? Har mamman rätt att förvägra barnen terapi, eller kan barnen beviljas terapi trots att mamman motsätter sig detta?

Svar: Problemet med telefonen kan ju inte lösas direkt på basen av vård- nadslagen, för där finns det inga stadganden om telefon. "Ta bort" kan ju en vårdnadshavare alltid, om han t.ex. anser att telefonen eller något annat föremål är skadligt för barnet. Närmast skulle jag nu tala om rätten att använda telefonen och hur den skall regleras.

Jag anser för ändamålsenligt och också mänskligt att barnet också under besöksveckosluten o.s.v. får ha rimlig kontakt med den andra föräldern. Vad sedan är "rimligt" är ju jättesvårt att säga. Självklart är ju att boendeföräldern inte får ringa två gånger i timmen till barnet som är hos den andra föräldern, kanske bara för att störa deras kontakt eller för att i all oändlighet kolla vad de har för sig. Men tänk nu på oss vuxna. Största delen av oss ringer ju ofta till olika personer och släktingar. Nog tycker jag att barnet skulle ha rätten att ringa till närföräldern åtminstone en gång varje dag, om hon så önskar, fast telefonen annars skulle ligga i skåpet. Annars tycker jag att den träffande föräldern inte kan anses vara en mogen förälder i sin roll.

Och sedan frågan om terapi. I lagen om patientens ställning och rättigheter (9.4 §) stadgas det att vårdnadshavaren inte har rätt att förbjuda vård som behövs för att avvärja en fara som hotar patientens liv eller hälsa. Psykiska problem kan också vara sådana. "Fara som hotar patientens hälsa" tolkas så att om man riskerar att patienten löper risken av bestående men om han inte får vård, kan läkarna ge vård också utan vårdnadshavares eller -havarnas samtycke.

Juridiska lösningar finns ju andra också. Ensam vårdnad för pappan eller en arbetsfördelning mellan föräldrarna (9.3 § vårdnadslagen) i rätten så att t.ex. pappan ensam träffar beslut om barnens hälso- och sjukvård fast vårdnaden annars förblir gemensam. Samtidigt borde man ta fram frågan om telefon och barnets rätt att ha kontakt med pappan också när han vistas hos mamman. I brådskande fall kan man ju också tänka på omhändertagande, men detta är antagligen inte någon lösning i fallet i fråga.

Nog tycker jag att om mamman på nämnda sätt agerar mot barnets bästa skulle det kanske vara skäl att börja tänka på ändring av vårdnaden, t.ex. just arbetsfördelning . Situationen kan ju inte fortsätta som den är hela barnets resterande omyndighetstid, detta leder nog till skada.

tillbaka upp

Fråga 6: En ung kvinna, som är bosatt i stad X har skrivit under vårdnadsavtal och vill att 2- och 3-åriga barnens pappa blir vårdnadshavare. Barnen är skrivna i stad Y på samma adress som fadern. Fadern är dock i fängelse sedan maj och har ca en månad senare ändrat sin adress till stad Y. Han avsitter en dom ett år framåt. Pappan har berättat per telefon att det är hans pappa som har hand om barnen, som för tillfället är på resa, så det går ej för socialarbetaren att träffa dem och personen som sägs sköta om dem. Kan en barnatillsyningsman fastställa avtalet om barnens vårdnad och umgänge samt även underhållsavtalet då pappan de facto inte i vardagen har ansvar för sina barn?

Svar: I och för sig finns det inget hinder för att fastställa ett vårdnadsavtal också i fall där den eventuella vårdnadshavaren fillfälligt är förhindrad att sköta sina uppgifter. En vårdnadshavare kan ju alltid formfritt "delegera" barnets praktiska vårdnad till någon annan, t.ex. på grund av utlandsvistelse eller liknande, utan att detta medför något som helst juridiskt behov att ändra på vårdnaden.

Formellt sett kan alltså avtalet fastställas. Men nu undrar jag närmast, hur ni klarlägger att avtalet är i enlighet med barnets bästa. När pappan kommer hem nästa sommar är det ju han som sedan automatiskt skall ha hela ansvaret för barnen. I och för sig är det ju inget hinder för vårdnad att man råkat i fängelse, men litet koll kräver ju redan det sunda förnuftet i dessa förhållanden.

Jag skulle låta saken vila så länge barnen inte är på ort och ställe i stad Y. Vad barnens trygghet och skötsel på resan gäller, är det ju de lokala barn- skyddsmyndigheterna som vid behov måste reagera om barnskyddsåtgärder blir behövliga där. Jag tycker du skall träffa pappan personligen och diskutera med honom innan du går vidare i saken. Formellt sett behöver inte föräld- rarna vara samtidigt hos dig, och pappan kan också skriva under avtalet i fängelset, och avtalet skickas sedan till dig som är den fastställande myndig- heten. Men du måste ju kunna övertyga dig att avtalets innehåll motsvarar barnens bästa.

tillbaka upp

Fråga 7: Ställd direkt till socialbyrån: Jag och min man har två gemensamma barn och vi har gemensam vårdnad. Nu är det så att jag vill skilja mig, men inte min man. Jag behöver nu information om hur jag skall gå till väga, när min man påstår att det är emot lagen att föra bort barnen från det gemensamma hemmet utan hans godkännande. Vi har gått hos en familjerådgivare i ett par månaders tid, och jag har gjort det klart att jag inte ser någon annan utväg än skilsmässa, men han går inte med på det. Om jag reserverar tid hos socialbyrån för någon slags medling där vi skulle komma överens om vårdnaden och barnens boende, men han inte kommer på plats, vad kan jag göra? Eller hur börjar denna process rent konkret?

Svar: Om föräldrarna är vårdnadshavare tillsammans, krävs bådas samtycke till alla viktiga beslut som gäller barnet/barnen. Som sådant anses också barnets boende. En förälder har inte rätt att flytta hemifrån med barnen utan den andras samtycke (det betyder ju att ändra barnens boende som man "överenskommit" tillsammans om). Ensam kan man ju alltid flytta, det kan ingen motsätta sig. Man kan inte heller "tvinga" den andra föräldern till socialbyrån till förlikning eller dylikt. Om det faktiskt inte händer något, t.ex. den andra vägrar och kommer inte till en reserverad samtalstid, är det enda man kan göra en ansökan till rätten om barnens vårdnad, boende och eventuell umgängesrätt. Där kan man ju t.ex. föreslå att vårdnaden skulle förbli gemensam men att barnen i fortsättningen skall bo hos den sökande föräldern. Den andra kan sedan i sitt svar ge sitt förslag, om han/hon inte är ense. För detta krävs inte heller att föräldrarna redan skulle bo isär, utan det räcker med att den ena har kommit till slutsatsen att samlevnaden inte kan fortsätta.

Jag skulle inte råda till att "bara flytta" med barnen, om det inte finns faktiska grunder därtill (våld, missbruk). Om man gör sådana ensidiga beslut brukar saken bli stridigare än den annars skulle ha varit. Därefter fortsätter ju saken i stridiga fall i socialbyrån: rätten kräver en utredning av social- nämnden, och där skall ju både barnen och föräldrarna höras och talas med och saken klarläggas. Till dessa samtal kan inte heller någon tvingas att komma, men det är ytterst sällsynt att en förälder inte skulle vara villig att samarbeta i skedet där saken omhängiggjorts i rätten.

Det kan ju också hända att han faktiskt inte har förstått att hon menar allvar, fast de hur skulle ha varit i familjerådgivning. Man kan ju också försöka den vägen, att barntill- syningsmannen skriver ett vänligt brev till den förälder som inte är intresserad och föreslår ett samtal om barnen ("mamman till X och Y tog kontakt med mig och hoppades att vi kunde tillsammans diskutera frågan om barnens framtida vårdnad och boende"). Också detta kan räcka för att pappan aktiveras - om brevet kommer från barnatillsyningsmannen, måste han ju förstå att det gäller allvar på ett annat sätt än om mamman bara säger att hon har beställt tid där och du skall komma dit. Med passivitet eller genom att tvärt motsätta sig allting kommer man nog ingen vart i långt sikte. Till rätten kallas man i dessa fall vanligtvis personligen och vid vite. Jag anser det nog vara bäst att först försöka genom närmandet av barnatill- syningsmannen att få kontakt med pappan. Det kan ju faktiskt också vara så att han vägrar tro att hon menar allvar, vill helt enkelt inte tro det. Det är litet grymt att börja med rätten direkt, men det måste naturligtvis göras om inget annat hjälper.

tillbaka upp

Fråga 8: Angående vårdnad - när en vårdnadstvist varit upp i rätten tidigare och parterna nu önskar ändra umgänget med barnet - kan de då frivilligt uppgöra nytt umgängesavtal vid socialbyrån, eller måste rättens tidigare beslut ändras via rätten?

Svar: Också ett tidigare vårdnadsbeslut av rätten kan ändras genom ett avtal av föräldrarna, som socialnämnden fastställer. Om det gäller ett lagakraft- vunnet beslut behöver rätten inte heller informeras om ändringen. Däremot, om saken är anhängig i rätten (tingsrätten eller ändringssökande i hovrätten) när avtalet görs, skall socialnämnden informera rätten om avtalet och bifoga en kopia därav. Då avskriver rätten ärendet, om alla stridiga frågor ingår i avtalet.

tillbaka upp

Fråga 9: När det gäller avtal om vårdnad om barn och umgängesrätt - kan avtalen kan göras för viss tid, t.ex. för ett par år framåt eller med förbehåll att nya avtal skall uppgöras, om någondera parten flyttar till en annan ort?

Svar: För det första måste barnet alltid ha en bestämd vårdnadshavare, en eller två. Detta betyder att avtal om vårdnad alltid skall göras "tillsvidare", d.v.s. de kan inte göras för viss tid. Om någondera av föräldrarna senare blir missnöjd skall saken tas upp av honom/henne, och om ett nytt avtal inte kommer till stånd, har naturligtvis båda föräldrarna rätt att göra en ansökan till tingsrätten om ändring av vårdnadsavtalet eller -beslutet. Barnets boende är också en sak som jag tycker skall ordnas "tillsvidare". Det är svårt att tänka sig att ett avtal, där barnets boende automatiskt t.ex. efter ett år skall flyttas från den ena föräldern till den andra, skulle vara i enlighet med barnets bästa - man kan ju inte förutspå hur de praktiska förhållanden utvecklar sig i tidens lopp, utan situationen och en ändring av boendet måste alltid kunna värderas konkret. Däremot kan föräldrarna naturligtvis träffa en överenskommelse om att de kommer och kollar eventuella ändringsbehov efter en viss tid. Om de inte kommer blir boendet vid det gamla, och om frågan blir tvistig kan ju den förälder som inte är nöjd kräva att rätten träffar ett beslut i boendefrågan.

Däremot går det nog att göra ett umgängesavtal för viss tid. Det är ju ofta så att i synnerhet boendeföräldern känner behov att se om systemet fungerar och då kan det vara att man också får till stånd ett avtal för viss tid i för- hållanden, där boendeföräldern kanske annars inte alls skulle gå med i något avtal. Då skall naturligtvis den träffande föräldern se till att saken tas till prövning i god tid innan avtalstiden tar slut. Om ett nytt avtal inte kommer till stånd, betyder detta ju att det inte finns någon umgängesrätt alls efter avtalstidens slut, och då måste saken föras till rätten, vilket alltid tar sin tid. Jag tycker också att föräldrarna kan förbinda sig till att ett nytt avtal skall göras om ifall någondera av dem flyttar. Nu är det ändå på det viset, att om de inte kommer eller viljan till ett nytt avtal fattas hos någondera, blir det i sista hand alltid en rättegång. I fall av gemensam vårdnad kan ju barnet inte ändra boningsort utan att båda vårdnadshavarna samtycker, och om ett nytt avtal om boende och umgänge inte kan nås i ändrade förhållanden, är det ju rätten som bestämmer. En sådan förbindelse ("att träffa ett nytt avtal") är ju närmast moralisk till sin natur, för man kan ju inte juridiskt förbinda sig i förväg till något vars innehåll man inte känner till, och också ett kommande avtal kräver samförstånd då det träffas.

Allmänt sett tycker jag att dessa avtal och villkor alltid skall skrivas så att det klart är synligt vad som gäller, fastän parterna inte skulle ta upp saken senare vid den tidpunkt som står på avtalet. En god utgångspunkt är alltså att vårdnaden och boendet fortsätter som de är om inga nya avtal träffas, och umgängesrätten faller bort enligt avtalet, om saken inte tas i behandling i tid. Nuförtiden är det ju också på det viset att om vårdnaden är gemensam brukar magistraten kolla hos båda vårdnadshavarna att de är ense om barnets flyttande, om t.ex. boendeföräldern ensam gör flyttningsanmälan om barnet. Det här med att "bara flytta" med barnen utan att säga någonting till den andra föräldern har förorsakat rätt så mycket trassel i praktiken (med återbäring av bostadsstöd m.m.) när det senare har uppkommit att barnets flyttande inte var "lagligt" då den andra vårdnadshavaren inte hade godkänt det. Denna fråga skall man göra klar för föräldrarna: om vårdnaden är gemensam, skall båda vara ense om barnets flyttande till en annan ort, och saken skall helst tas fram i god tid och öppet mellan föräldrarna.

Boendeföräldern kan naturligtvis alltid flytta ensam, men i sista hand är det rätten som bestämmer var barnet bor, om vårdnadshavarna inte är ense. Det finns många fall där barnet har flyttats att bo hos den andra föräldern i dessa förhållanden: ändring av vänkrets, skola o.s.v. är ju också av stor betydelse för barnet, och boendeföräldrarna skall inte felaktigt tänka att de ensamma äger rätten att bestämma barnens hemort. I detta hänseende tycker jag att det är bra att föräldrarna, även om det bara är moraliskt, förbinder sig att ta boendet och umgängesrätten i omprövning i samband med ett eventuellt flyttande. Därmed undviker man en massa tråkigheter.

tillbaka upp

Fråga 10: Om psykiater och personal på ett sjukhus föreslår fortsatt vård för en minderårig, men endast ena föräldern går med på fortsatt sjukhusvård för barnet, måste man omhänderta barnet eller räcker det med att ena föräldern ger sitt godkännande?

Svar: I enlighet med patientlagen 9 § har en minderårig patients vårdnads- havare eller annan laglig företrädare inte efter 1999 haft rätt att förbjuda vård som behövs "för avvärjande av fara som hotar patientens liv eller hälsa". Då kan alltså vården ges också när vårdnadshavaren eller ena av dem motsätter sig den. Däremot, om det inte gäller sådan fara, krävs båda vårdnads- havarnas samtycke i enlighet med 5 § lagen om vårdnad om barn och umgängesrätt. Jag frågade nyss en erfaren barnläkare, hur denna "fara som hotar patientens liv eller hälsa" tolkas på den medicinska sidan. Han svarade, att det då måste föreligga risk för varaktig men, d.v.s. något som kanske inte mera kan botas i framtiden, om inga åtgärder omedelbart vidtas. Såvitt jag förstår kan sådan men också vara av psykisk art.

Nu beror det ju på läkarna hur de värderar situationen och barnets behov av vård i fallet i fråga. Den barnläkaren jag konsulterade använde som exempel tonsiller: fast barnet insjuknar lättare i olika inflammationssjukdomar p.g.a tonsillerna, opereras de inte bort utan båda vårdnadshavarnas samtycke, då det inte gäller en fara som skulle "hota patientens hälsa", som det tolkats ovan. I sista hand är ju omhändertagandet ett rätt så radikalt ingripande, och 9 § patientlagen ändrades år 1999 just för att ge läkarna större möjligheter att träffa beslut som angår barn också mot vårdnadshavarnas vilja. Ändå tycker jag att paragrafen närmast gäller mera "akuta" fall (operationer, blod- överföring etc.) och att det i praktiken är (också psykologiskt sett) närmast omöjligt att ge barnet t.ex. längre psykiatrisk terapi om boendeföräldern motsätter sig. Föräldern borde ju stöda barnets terapi och medarbeta. I sista hand måste man då ingripa med omhändertagande eller ett nytt vårdnads- beslut där rätten att bestämma över barnets hälsovård ges den andra föräldern ensam. Jag anser att läkarna borde allvarligt tala med mamman än en gång, men att mamman också skulle informeras om behovet av even- tuella barnskyddsåtgärder, om barnet inte får den vård läkarna anser henne behöva.

tillbaka upp

Fråga 11: Kan tingsrätten döma oss socialarbetare att övervaka ett umgänge mellan far och son på lördagar, ända fram till ett visst datum? Möjligheten för oss att över- vaka är ju mycket bättre en vardag: har vi ingen rätt att säga något i detta fall?

Svar: Nu är det ju så att lagen tillsvidare inte innehåller några bestämmelser om övervakat umgänge. Detta betyder att ansvaret för umgänget (dess ordnande och kostnader) huvudsakligen ligger hos föräldrarna, i första hand den träffande föräldern och i andra hand också hos boendeföräldern på basen av vårdnadslagen 2.2 §. Kommunen har enligt nuvarande stadganden bara i två typer av fall lagstadgad plikt att ekonomiskt stöda övervakat umgänge: för omhändertagna barn på basen av BSL och för barn av föräldrar som har rätt till utkomststöd. Plikten att ordna och övervaka dylikt umgänge kan enbart baseras på stadganden i BSL om omhändertagna barns rätt att hålla kontakt med närastående personer. Såvitt jag vet, brukar övriga fall där kommunen ordnar, övervakar och betalar närmast räknas som öppen- vårdsåtgärder inom barnskyddet.

När socialnämnden inte tillsvidare i lagen allmänt har förpliktats att ordna övervakat umgänge (en lagändring tycks dock vara på kommande), kan tingsrätten, hovrätten eller HD inte heller ge dylika bindande bestämmelser till kommunala myndigheter. Juridiskt kan de närmast anses som rekom- mendationer. På sina håll har socialmyndigheter och domstolar varit i inofficiell kontakt för att överenskomma om vissa "spelregler" i dessa fall - detta skulle kanske vara bra också i er kommun, om lagändringen låter vänta på sig. Det kan nämligen hända att rätten kanske inte ens kommer att tänka på att socialnämnden inte har någon allmän plikt att ordna övervakning, och då kan besluten bli mindre ändamålsenliga med tanke på barnet, om kommunen t.ex. saknar lämpliga möjligheter att ordna umgänget på det viset domstolen har förordnat. Social- och hälsovårdsministeriet har i fjol utgett en rapport (2006:7) "Sammanträffanden mellan barn och förälder med stöd och övervakning". Den kom ut bara på finska, men presentationsbladet finns också på svenska och kan hittas på ministeriets hemsidor.

tillbaka upp

Fråga 12: Vi har i vår kommun en minderårig, omhändertagen och gravid tjej. Den kommun som omhändertagit och placerat flickan till vår kommun ansvarar och har hand om flickans ärenden. Men nu undrar vi vem som är ansvarig för babyn när den föds; är det den kommun som ansvarar för flickan eller den kommun där babyn föds? Flickan är omogen och barnskyddsåtgärder kommer att behövas.

Svar: Den kommun där modern omhändertagits svarar för hennes barn- skyddskostnader samt kostnaderna för hennes eventuella eftervård tills hon fyller 21 år. Kostnadsansvaret förblir hos denna kommun det obeaktat, vart hon senare placeras eller flyttar. Barnets hemkommun blir moderns hem- kommun vid födseln. Om modern folkbokförts i er kommun, är det alltså er kommun som svarar för barnets eventuella behov av barnskydd (inkl. om- händertagande) och dess kostnader. I hemkommunlagen finns det vissa specialbestämmelser om att en kortvarigare placering av en person på grund av hennes behov av sjuk- eller socialvård i en annan kommun inte ändrar hennes hemkommun, men ni kan ju kolla hur magistraten har tolkat frågan i detta fall. Någon hemkommun har ju mamman där i pappren.

Om modern nu är folkbokförd i er kommun, blir det alltså på det viset att moderns ursprungliga barnskyddskommun svarar för hennes kostnader och er kommun för barnets eventuella barnskyddskostnader. Ifall modern inte är folkbokförd hos er, anser jag att barnets (och hennes) hemkommun då är ansvarig för barnets eventuella barnskyddskostnader. Nu är det ju så att hemkommunen svarar för kostnaderna, och om mamman bara är placerad hos er, är det barnets hemkommun som då har ansvaret för det nyfödda barnet. Å andra sidan, den kommun som svarar för mammas barnskydds- kostnader kan ju också vara någon annan än hennes nuvarande hem- kommun (omhändertagande och kostnadsansvar hos A, mamman senare flyttat till B som är hennes hemkommun nu och blir barnets, och sedan placeringen i C d.v.s. er kommun). Det kan ju inte vara lagens mening att den kommun barnet konkret föds i skall ta på sig barnskyddskostnaderna, om barnets hemkommun är ett annan.

Det händer ju rätt så ofta att kvinnor föder på andra orter än hemorten, av rent praktiska skäl, och då skulle ju sjukhuskommunerna få ta på sig alla kostnaderna i fall man där måste börja bereda omhändertagande genast efter födseln, fast barnets hemkommun automatiskt blir den som modern har. I varje fall gäller det alltså här två skilda kostnadsansvar som skall beslutas separat. Moderns kostnadskommun "ärver" alltså ingalunda automatiskt barnets kostnader, utan barnet är ett fall för sig också när modern är minderårig och omhändertagen.

tillbaka upp