Barnskydd

Fråga 13-24, 25-33, 34-

Fråga 1: Är socialen tvungen att (eller har vi rätt att) uppge familjens adress för svensk polis?

Fråga 2: Har läkaren rätt att med tanke på barnets behov av vårdåtgärder gå emot den ena eller båda föräldrarnas åsikter eller måste vårdnaden överföras på de sociala myndigheterna innan behövliga vårdåtgärder kan vidtas?

Fråga 4: Jag har en fråga om eftervård då en ungdom, 17 år, varit omhändertagen i annan kommun och sedan flyttat till vår kommun. Vid omhändertagandets upphörande tackade ungdomen och mammannej till eftervård. Hur ser kommunens skyldighet till eftervård ut då någon tackar nej till eftervård?

Fråga 5: Har mamman rätt att förvägra barnen terapi, eller kan barnen beviljas terapi trots att mamman motsätter sig detta?

Fråga 6: Vi har under hösten (och tidigare) och nu vårterminen bekymmer med en sjätteklassist (f-96) med stor frånvaro från skolan. Skolan kommer att lämna en barnskyddsanmälan, vilket är riktigt. Men vår fråga är: Vad kan /bör vi göra?

Fråga 7: Om en mor med barn inom barnskyddet flyttar till annan kommun vem betalar kostnaderna om barnen omhändertas?

Fråga 8: Kommun A tvingas år 2004 omhänderta 4 barn som några veckor tidigare flyttat till kommunen. Kommun A försöker debitera kostnaderna av kommun B, som vägrar ersätta kostnaderna .Kommun A överstyr ärendet till Förvaltningsdomstolen och begär att förvaltningsdomstolen ålägger kommun B att erlägga kostnaderna för dessa barns vård. Trots påminnelser kommer beslutet först i slutet av år 2008- och då har inte alla utgifter beaktats. Vad kan man göra?

Fråga 10: Om psykiater och personal på ett sjukhus föreslår fortsatt vård för en minderårig, men endast ena föräldern går med på fortsatt sjukhusvård för barnet, måste man omhänderta barnet eller räcker det med att ena föräldern ger sitt godkännande?

Fråga 11: Kan tingsrätten döma oss socialarbetare att övervaka ett umgänge på lördagar, mellan far och son, ända fram till ett visst datum? Möjligheten för oss att övervaka är ju mycket bättre en vardag så har vi ingen rätt att säga något i detta fall?

Fråga 12: Vi har i vår kommun en minderårig, omhändertagen och gravid tjej. Den kommun som omhändertagit och placerat flickan till vår kommun ansvarar och har hand om flickans ärenden. Men nu undrar vi vem som är ansvarig för babyn när den föds, är det den kommun som ansvarar för flickan eller den kommun där babyn föds?

Fråga 2: I kommunen har vi en barnskyddsgrupp som består av både sociala sektorns personal ss. socialarbetare, specialbarnträdgårdslärare och socialdirektör samt hälsovårdens personal med psykolog, kurator, hälsovårdare och läkare. Vid vårt senaste möte diskuterades bland annat frågor i anslutning till gemensam vårdnad.

En förälder hade ringt upp vår läkare och varit arg och ledsen, för att hälsovårds- centralläkaren bara informerat den ena föräldern om vårdåtgärder rörande ett av deras gemensamma barn. Föräldrarna har separerat, men har gemensam vårdnad om barnen. Vi berättade att båda föräldrarna har rätt att få likadan information om behövliga vårdåtgärder, men vi kunde också konstatera att föräldrar som inte annars kommer överens också sällan berättar att de har gemensam vårdnad till hälsovård, skola, dagvård o.s.v., varför informationen ibland blir bristfällig. Efter detta kom vi i diskussionen in på vad som sedan händer om ett barn t.ex. har en allvarlig sjukdom som behöver behandlas, men ena föräldern vägrar gå med på föreslagna vård- åtgärder. Har läkaren rätt att med tanke på barnets behov av vårdåtgärder gå emot den ena eller båda föräldrarnas åsikter eller måste vårdnaden överföras på de sociala myndigheterna innan behövliga vårdåtgärder kan vidtas?

Svar: För det första hänvisar jag i frågor, som allmänt beträffar ensam/gemensam/delad vårdnad, till svaret som jag skrev till skolväsendet och lärarkåren för ett par veckor sedan (fråga nr 3). Där gällde det just svårig- heter med tanke på information som föräldrarna har rätt till och hur man skall tillvägagå i dessa frågor, om föräldrarna inte är ense. I grund och princip gäller samma huvudregler också på hälsovårdssidan.

Om vårdnaden är gemensam har vårdnadshavarna lika rättigheter att bestämma över saker som rör barnets person, och å andra sidan, om vårdnaden anförtrotts den ena föräldern ensam, har den andra ingen med- bestämmanderätt det obeaktat, hur tät kontakt han/hon har med barnet genom umgängesrätt. I det tredje fallet, delad vårdnad, finns föräldrarnas rättigheter alltid svart på vitt i domstolsbeslutet. Om det gäller ett akut sjuk- domsfall el.dyl. har man ju vanligtvis inte tid eller möjlighet att börja kolla vem man borde informera o.s.v. men naturlitvis bör man alltid i längre klient- och patientförhållanden fästa uppmärksamhet vid barnets vårdnad, och i synnerhet i fall där föräldrarna har gemensam vårdnad men inte bor till- sammans, utreda hur informationen skall gå till föräldrarna för att ingendera mot sin vilja skulle råka i skymundan i dessa saker.

Den konkreta frågan om vårdsåtgärder och vårdnadshavarnas samtycke till dessa har dock delvis fått en lösning i patientlagen (9.4 §): "En minderårig patients - - - vårdnadshavare eller en annan laglig företrädare har inte rätt att förbjuda sådan vård som behövs för avvärjande av fara som hotar patientens liv eller hälsa." Detta betyder att föräldrarna inte ens gemensamt kan för- hindra en vårdsåtgärd av nämnda slag. Lagrummet stadgades i slutet av 1990-talet för att man i fortsättningen inte behövde ta till barnskyddsåtgärder (brådskande omhändertagande) i dylika fall, utan läkaren kunde direkt träffa sina beslut om barnets liv eller hälsa det kräver. Alltid gäller det ju inte barnets "liv eller hälsa" (d.v.s. situationer där barnets liv hotas eller barnet löper risken av varaktig men), utan det kan fara frågan om problem av mera alldaglig natur, t.ex. en tonsilloperation eller liknande mindre ingrepp. En operation i och för sig kräver samtycke av båda vårdnadshavarna, och om detta inte kan fås, kan barnet inte heller opereras. Om man inte heller genom samtal och rådgivning lyckas nå samförstånd vårdnadshavarna emellan är nog inte heller prognosen för fortsatt gemensam vårdnad bra (åtminstone inte utan familjeterapi eller liknande icke-juridisk hjälp). Olika situationer som inte är livsfarliga eller -viktiga men som ändå kan kräva samförstånd kan ju dyka upp vilken dag som helst och i mest olika sammanhang.

Också i skolhälsovården och andra hälsovårdsenheter skulle jag alltså råda till att alltid kartlägga barnets vårdnadssituation redan i början av klient- eller patientförhållandet och därvidlag också informera föräldrarna om att even- tuella ändringar i dessa förhållanden bör aktivt meddelas till skolan och hälsovårdsenheten, ifall föräldrarna vill att ändringar sker i den informations- praxis som dittills varit i användning.

tillbaka upp

Fråga 4: Jag har en fråga om eftervård då en ungdom, 17 år, varit omhändertagen i annan kommun och sedan flyttat till vår kommun. Omhändertagandet upphörde i augusti 2007 och ungdomen och mamman tackade vid det tillfället nej till eftervård. Socialnämnden i den kommunen har tagit ett beslut om att han inte skall få eftervård. Hur ser kommunens skyldighet till eftervård ut då någon tackar nej till eftervård? Har det någon betydelse att barnet var placerat i hemmet då det var omhändertaget? Vi har nu fått en barnskyddsanmälan på honom och undrar vem det är som skall arbeta med honom?

Svar: Att tacka nej till eftervård är i och för sig inte slutgiltigt så pass, att både barnet och familjen kan komma i andra tankar och vända sig till kommunen trots att de tidigare vägrat. Gränsen finns ändå i 5-årsregeln: enligt 75 § BSL när fem år har förflutit från det att barnet senast har varit klient hos barnskyddet.

Att barnet varit placerat i hemmet har inte betydelse, om barnet också har varit placerat utom hemmet någon tid. Detta torde ju vara fallet, när barnet ändå omhändertagits? Den kommun som har varit ansvarig att ordna och betala kostnaderna för omhändertagande och placering svarar också för eftervården.

Med tanke på den nya anmälan är lagens grundtanke, att om "samma problematik" ligger bakom såväl det upphörda omhändertagandet som den nya anmälan, är den gamla kommunen fortfarande ansvarig för fallet. Däremot, om det rör sig om ett på sätt och vis andra grunder baserat barnskyddsbehov än tidigare, är den nya kommunen ansvarig - t.ex. barnet har varit omhändertaget på grund av föräldrarnas svårigheter och återvänt hem efter att situationen förbättrats, men senare börjar barnet använda rusmedel, vilket förorsakar ett nytt behov av omhändertagande.

Också i det sistnämnda fallet, om den kommun som varit ansvarig för eftervården inte har gjort sitt och barnets senare svårigheter kan anses bero på detta, kan den ursprungliga kommunens ansvar fortsätta. Men detta kan naturligtvis inte vara fallet, om familjen har tackat nej till eftervård. Att ta emot eftervård är alltid frivilligt.

tillbaka upp

Fråga 5: Ett fall där föräldrarna har gemensam vårdnad, pappan är huvudvårdnads- havare. Barnens mor har gift om sig, och bor i annan kommun än pappan. Då barnen besöker mamman tas deras mobil ifrån dem så att de inte kan ringa hem. Inget fysiskt våld förekommer hos mamman, men barnen (6 och 10) är rädda för styv- pappan som hotar dem med olika straffåtgärder. Barnskyddet och familjeråd- givningen har ansett att barnen behöver stöd och terapi, och barnen och pappan tar gärna emot hjälpen. Mamman har nu ingripit och förvägrar barnen psykoterapi, men den påföljd att sjukhus X inhiberat timmarna och väntar på samförstånd i frågan. Pappan befar att hon inte vill att de skall gå hos en terapeut för att det skulle komma fram vad barnen råkar ut för då de besöker mamman. Har 10 åringen rätt att hålla sin mobil under besöken hos mamma? Har mamman rätt att förvägra barnen terapi, eller kan barnen beviljas terapi trots att mamman motsätter sig detta?

Svar: Problemet med telefonen kan ju inte lösas direkt på basen av vård- nadslagen, för där finns det inga stadganden om telefon. "Ta bort" kan ju en vårdnadshavare alltid, om han t.ex. anser att telefonen eller något annat föremål är skadligt för barnet. Närmast skulle jag nu tala om rätten att använda telefonen och hur den skall regleras.

Jag anser för ändamålsenligt och också mänskligt att barnet också under besöksveckosluten o.s.v. får ha rimlig kontakt med den andra föräldern. Vad sedan är "rimligt" är ju jättesvårt att säga. Självklart är ju att boendeföräldern inte får ringa två gånger i timmen till barnet som är hos den andra föräldern, kanske bara för att störa deras kontakt eller för att i all oändlighet kolla vad de har för sig. Men tänk nu på oss vuxna. Största delen av oss ringer ju ofta till olika personer och släktingar. Nog tycker jag att barnet skulle ha rätten att ringa till närföräldern åtminstone en gång varje dag, om hon så önskar, fast telefonen annars skulle ligga i skåpet. Annars tycker jag att den träffande föräldern inte kan anses vara en mogen förälder i sin roll.

Och sedan frågan om terapi. I lagen om patientens ställning och rättigheter (9.4 §) stadgas det att vårdnadshavaren inte har rätt att förbjuda vård som behövs för att avvärja en fara som hotar patientens liv eller hälsa. Psykiska problem kan också vara sådana. "Fara som hotar patientens hälsa" tolkas så att om man riskerar att patienten löper risken av bestående men om han inte får vård, kan läkarna ge vård också utan vårdnadshavares eller -havarnas samtycke.

Juridiska lösningar finns ju andra också. Ensam vårdnad för pappan eller en arbetsfördelning mellan föräldrarna (9.3 § vårdnadslagen) i rätten så att t.ex. pappan ensam träffar beslut om barnens hälso- och sjukvård fast vårdnaden annars förblir gemensam. Samtidigt borde man ta fram frågan om telefon och barnets rätt att ha kontakt med pappan också när han vistas hos mamman. I brådskande fall kan man ju också tänka på omhändertagande, men detta är antagligen inte någon lösning i fallet i fråga.

Nog tycker jag att om mamman på nämnda sätt agerar mot barnets bästa skulle det kanske vara skäl att börja tänka på ändring av vårdnaden, t.ex. just arbetsfördelning . Situationen kan ju inte fortsätta som den är hela barnets resterande omyndighetstid, detta leder nog till skada.

tillbaka upp

Fråga 6: Vi har under hösten (och tidigare) och nu vårterminen bekymmer med en sjätteklassist med stor frånvaro från skolan. För tillfället har han inte varit i skolan på flera veckor. Under hela höstterminen + tidigare var han frånvarande regelbundet. Alltså stor frånvaro.

Pojken bor med sin mamma och äldre bror (ca 20 år som jobbar), mamman är arbetslös och frånskild. Pappan bor på annan ort, men med regelbundet umgänge. Pojken har under en tid gått hos kurator, men han beslöt att inte gå mera på hösten. Orsak: tyckte inte om kuratorn.

Pojken skyller på mobbning, som kan ha förekommit till viss del, men han är inte utan kompisar. Brukar också vara med kompisar på fritiden, men inte nu då han är hemma från skolan. Från skolan har man gjort vad man kunnat och diskuterat med eleverna, men då den biten är klar skyller han på lärarna. Mamman har inte kapacitet att få honom att gå till skolan. Vi från socialen och även skoldirektören har besökt hemmet ett par gånger ,men han låser in sig i rummet, trots att han lovat mamman att vara med i samtalet. Han vägrar komma på ngt möte på skolan eller på socialen. Pappan får inte heller honom att agera. Skolan kommer att lämna en barnskyddsanmälan, vilket är riktigt. Men vår fråga är: Vad kan /bör vi göra?

Svar: Det brukar ju alltid sägas att skolfrånvaron inte enbart räcker som grund för omhändertagande. Men ändå är saken rätt så allvarlig.

Om pojken inte går med på någonting och föräldrarna är samarbetsvilliga, tycker jag att ni borde ge något slags ultimatum för det att pojken antingen kommer för att diskutera saken med någon person utom hemmet (rektor, lärare, kurator, barnskydd?) eller att han åtminstone medelst föräldrarna ger någon variant som han kunde gå med på.

Om så inte sker, tycker jag att det börjar bli dags för placering? Det finns ju enheter där man kan gå i skola samtidigt, om föräldrarna eller ens boendeföräldern är ense, kan ju pojken som fyllt 12 också ensam söka ändring i beslutet. Jag förstår egentligen inte, varför man anser att skolfrånvaron "inte är så allvarligt" ur barnskyddets synvinkel. Det är ju det, om undervisningen inte ordnas hemma då. Vem ansvarar för efterblivenheten i skolstudier och de skador som förorsakas att barnet t.ex. inte slutar högstadiet med betyg? Om närföräldern inte förmår att få barnet gå i skola ÄR det något fel i
hemförhållanden också. Då får barnskyddet inte vara lika hjälplös som föräldrarna.

tillbaka upp

Fråga 7: Om en mor med barn inom barnskyddet flyttar till annan kommun vem betalar kostnaderna om barnen omhändertas? I vår kommun har barnen varit föremål för öppenvårdsåtgärder och haft stödfamilj regelbundet. Modern har psykiska problem och får tidvis vård på anstalt. Också alkohol finns med i bilden. Socialarbetaren underrättade den kommuns socialarbetare dit mor och barn flyttade om vilka åtgärder som vidtagits och barnen har fortsatt i samma stödfamilj som tidigare.

Om den mottagande kommunen nu bedömer att omhändertagande och placering i stödfamiljen är nödvändigt- vem betalar då placeringen?

Svar: Huvudregeln är också i barnskyddet att barnets hemkommun betalar kostnaderna för barnets öppenvård. Om barnet flyttar (vanligtvis alltså i samband med att familjen eller vårdnadshavaren flyttar) från en kommun till annan, övergår också kostnadsansvaret till den nya hemkommunen. Från och med flyttningen har alltså kostnadsansvaret för öppenvårdsåtgärder som just stödfamilj etc. övergått till barnets nya hemkommun.

Enligt 16 § BSL gäller ändå i samband med omhändertagande den regel, att den kommun där "behovet av att omhänderta barnet och ordna vård utom hemmet har uppstått" svarar för att vården av barnet utom hemmet ordnas samt för kostnaderna för detta (inkl. kostnaderna för eventuell eftervård). Ansvaret förblir hos denna kommun oberoende av vart barnet och familjen kanske senare flyttar.

Om nu den nya hemkommunen omhändertar, är den kommunen också enligt grundregeln ansvarig för vården utom hemmet och dess kostnader. Återkrav mot er kan endast äga rum, om man kan bevisa att omhändertagandet skulle ha varit nödvändigt redan när barnet ännu bodde i er kommun, men ni trots detta inte hade vidtagit behövliga åtgärder; alltså att "behovet att omhänderta barnet och ordna vård utom hemmet" har uppstått i er kommun men att den nya hemkommunen har varit tvungen att ordna saken, då ni inte agerat.

Men enligt vad du skriver tycks öppenvården i fallet ha varit aktiv och åtgärderna antagligen - åtminstone tillsvidare - tillräckliga. I så fall, om situationen blir sämre och den nya kommunen senare måste ingripa genom omhändertagande, bär de också kostnadsansvaret för detta.

tillbaka upp

Fråga 8: Kommun A tvingas år 2004 omhänderta 4 barn som några veckor tidigare flyttat till kommunen. Kommun A försöker debitera kostnaderna av kommun B, som vägrar ersätta kostnaderna . Räkningen som går till kommunen är för en viss tid d.v.s. 1.7.- 30.11 2004. Kommun A överstyr ärendet till Förvaltningsdomstolen och begär att förvaltningsdomstolen ålägger kommun B att erlägga kostnaderna för dessa barns vård. I sin skrivelse begär kommun A att kostnaderna för barnens vård fr.o.m. 1.1.2004 skall erläggas, men bland bilagorna som går med finns också räkningen för tiden 1.7.- 30.11 2004.

I juni 2005 påminner kommun A förvaltningsdomstolen om sin tidigare anhållan om att kommun B skall ersätta alla kostnader för de omhändertagna barnens vård. Anhållan formuleras så att man upprepar sin anhållan och konstaterar att alla kostnader för de omhändertagna barnen skall ersättas av de kommuner i vilka familjen tidigare bott. Tidigare klientberättelser visar att familjen haft olika problem och varit föremål för barnskyddsåtgärder.

Kommun A påminner Förvaltningsdomstolen om ärendet upprepade gånger. Och äntligen 3.9.2008 begär Förvaltningsdomstolen utredning om kostnaderna för de placerade barnen men för tiden1.7.-30.11.2004. Kommun A:s representant skickar uppgifterna utan att höra sig för varför begäran gäller den tidsperioden.

30.12.2008 kommer Förvaltningsdomstolens beslut och det gäller en del av kostnaderna för tiden 1.7.-30.11.2004.

Kommun A är i kontakt till FD och får höra att FD utgått ifrån den räkning som bifogats till den första anhållan. FD säger vidare att kommun A årligen borde ha skickat en redogörelse över ifrågavarande års kostnader.

VAD FINNS ATT GÖRA
1. Besvär till HFD ? – lönar kanske inte sej eftersom FD utgått från en räkning som bifogades till kommunens anhållan och FD inte noterade att i själva anhållan inte begränsats till en viss tidsperiod utan anhållan om ersättning för vårdkostnaderna gäller från och med ett visst datum ? Tanken var att ersättningarna upphör den dag omhändertagningarna upphör. I ett brev som följde med räkningen till kommun B för tiden 1.7.-30.11.2004 fanns en passus i vilken sades att ”vi dessutom anser att ni bör bevilja betalningsförbindelser för barnens vårdutgifter fr.o.m. 1.11.2004.

2. Ny framställning till HFD till vilken bifogas räkningar för de omhändertagna barnens vård i olika inrättningar ända sedan barnen placerats? Borde kommun A först ånyo försöka debitera kommun B som bestrider sin betalningsskyldighet? Och efter det man har fått nekande svar vänder sig kommun A till FD? Ärendet har ju i tiden aktiverats inom den 6 månaders tid som det stadgats i socialvårdslagen. Att resultatet d.v.s. den ersättning som kommun B dömts att betala blev mager beror på att kommun A:s anhållan om ersättning ända frän början inte noterats utan FD har fastnat för den räkning för tiden 1.7.-30.11.2004 som skickats till kommun B.

3. Man kan väl inte använda sig av bägge möjligheterna d.v.s. anhålla om besvärslov till HFD och samtidigt aktivera ärendet på nytt i HFD?

4. Ärendets långa behandlingstid förbryllar och likaså att förklaringar eller tilläggsutredningar inte begärdes (förutom räkningen för tiden 1.1.-30.11.2004) trots att kommun A upprepade gånger var i kontakt och frågade när ärendet kommer till behandling.

Svar: Utan att bekanta sig med de ursprungliga urkunderna är det naturligtvis litet svårt att säga, vilken väg som är bäst. I varje fall måste jag säga att det finns skäl för kritik i både FD:s arbetssätt och i synnerhet tidtabellen. Hur i hela friden skall förvaltningen fungera, om barnskyddsräkningar kommunerna emellan ligger 5 år i förvaltningsdomstolen, upprepade påminnelser obeaktat?

Jag skulle nog besvära direkt till HFD, för det ser ut att kraven för kostnaderna i sin helhet har ställts redan i brevväxlingen kommunerna emellan och sedan upprepats i ansökningen till FD. Detta är också naturligt, då redan själva barnskyddslagen utgår ifrån en helhetsersättning och inte några övergångskostnader. Att FD inte senare krävt precisering för andra kostnader än vad den där lilla tidsperioden i början gäller, verkar slarvigt, t.o.m. underligt. Man kan ju inte heller utgå ifrån att den krävande kommunen hela tiden självmant skulle skicka räkningar till FD så länge saken är anhängig, som till en postlåda? Kort fattat, beslutet ser ut att vara felaktigt, och då är det ändringssökande det gäller. Vilken förbättring skulle det medföra att åter en gång skicka en bunt räkningar till motparten, den andra kommunen, då man redan vet att de ändå inte frivilligt betalar? Jag anser att saken i nuvarande skede har i sin helhet både påbörjats och avgjorts i första instans.

Tyvärr är jag - i första hand civiljurist - litet dålig i förvaltningsprocess. Ändå tror jag att det redan följer av allmänna processuella principer att det inte krävs något besvärstillstånd, när förvaltningsdomstolen handlagt ärendet som första instans (som saken ju är i ersättningsstridigheter kommunerna emellan). Åtminstone en instans för ändringssökande skall ju enligt "fair trial" -principen alltid vara tillgänglig.

Så mycket kan jag alltså säga direkt. Men jag förstod inte riktigt, om meningen bara var att få litet klarhet i problematiken i allmänhet, eller om det också är frågan om eventuell brevväxling eller upprättande av besvär i saken?

Jag betonar än en gång att det ovanskrivna baserar sig enbart på det frågebrev jag fick - det kan också finnas sådana fakta med i handlingarna att utgångsläget därmed förändras. Men detta alltså som ett första svar på det som frågades.

tillbaka upp

Fråga 10: Om psykiater och personal på ett sjukhus föreslår fortsatt vård för en minderårig, men endast ena föräldern går med på fortsatt sjukhusvård för barnet, måste man omhänderta barnet eller räcker det med att ena föräldern ger sitt godkännande?

Svar: I enlighet med patientlagen 9 § har en minderårig patients vårdnads- havare eller annan laglig företrädare inte efter 1999 haft rätt att förbjuda vård som behövs "för avvärjande av fara som hotar patientens liv eller hälsa". Då kan alltså vården ges också när vårdnadshavaren eller ena av dem motsätter sig den. Däremot, om det inte gäller sådan fara, krävs båda vårdnads- havarnas samtycke i enlighet med 5 § lagen om vårdnad om barn och umgängesrätt. Jag frågade nyss en erfaren barnläkare, hur denna "fara som hotar patientens liv eller hälsa" tolkas på den medicinska sidan. Han svarade, att det då måste föreligga risk för varaktig men, d.v.s. något som kanske inte mera kan botas i framtiden, om inga åtgärder omedelbart vidtas. Såvitt jag förstår kan sådan men också vara av psykisk art.

Nu beror det ju på läkarna hur de värderar situationen och barnets behov av vård i fallet i fråga. Den barnläkaren jag konsulterade använde som exempel tonsiller: fast barnet insjuknar lättare i olika inflammationssjukdomar p.g.a tonsillerna, opereras de inte bort utan båda vårdnadshavarnas samtycke, då det inte gäller en fara som skulle "hota patientens hälsa", som det tolkats ovan. I sista hand är ju omhändertagandet ett rätt så radikalt ingripande, och 9 § patientlagen ändrades år 1999 just för att ge läkarna större möjligheter att träffa beslut som angår barn också mot vårdnadshavarnas vilja. Ändå tycker jag att paragrafen närmast gäller mera "akuta" fall (operationer, blod- överföring etc.) och att det i praktiken är (också psykologiskt sett) närmast omöjligt att ge barnet t.ex. längre psykiatrisk terapi om boendeföräldern motsätter sig. Föräldern borde ju stöda barnets terapi och medarbeta. I sista hand måste man då ingripa med omhändertagande eller ett nytt vårdnads- beslut där rätten att bestämma över barnets hälsovård ges den andra föräldern ensam. Jag anser att läkarna borde allvarligt tala med mamman än en gång, men att mamman också skulle informeras om behovet av even- tuella barnskyddsåtgärder, om barnet inte får den vård läkarna anser henne behöva.

tillbaka upp

Fråga 11: Kan tingsrätten döma oss socialarbetare att övervaka ett umgänge mellan far och son på lördagar, ända fram till ett visst datum? Möjligheten för oss att över- vaka är ju mycket bättre en vardag: har vi ingen rätt att säga något i detta fall?

Svar: Nu är det ju så att lagen tillsvidare inte innehåller några bestämmelser om övervakat umgänge. Detta betyder att ansvaret för umgänget (dess ordnande och kostnader) huvudsakligen ligger hos föräldrarna, i första hand den träffande föräldern och i andra hand också hos boendeföräldern på basen av vårdnadslagen 2.2 §. Kommunen har enligt nuvarande stadganden bara i två typer av fall lagstadgad plikt att ekonomiskt stöda övervakat umgänge: för omhändertagna barn på basen av BSL och för barn av föräldrar som har rätt till utkomststöd. Plikten att ordna och övervaka dylikt umgänge kan enbart baseras på stadganden i BSL om omhändertagna barns rätt att hålla kontakt med närastående personer. Såvitt jag vet, brukar övriga fall där kommunen ordnar, övervakar och betalar närmast räknas som öppen- vårdsåtgärder inom barnskyddet.

När socialnämnden inte tillsvidare i lagen allmänt har förpliktats att ordna övervakat umgänge (en lagändring tycks dock vara på kommande), kan tingsrätten, hovrätten eller HD inte heller ge dylika bindande bestämmelser till kommunala myndigheter. Juridiskt kan de närmast anses som rekom- mendationer. På sina håll har socialmyndigheter och domstolar varit i inofficiell kontakt för att överenskomma om vissa "spelregler" i dessa fall - detta skulle kanske vara bra också i er kommun, om lagändringen låter vänta på sig. Det kan nämligen hända att rätten kanske inte ens kommer att tänka på att socialnämnden inte har någon allmän plikt att ordna övervakning, och då kan besluten bli mindre ändamålsenliga med tanke på barnet, om kommunen t.ex. saknar lämpliga möjligheter att ordna umgänget på det viset domstolen har förordnat. Social- och hälsovårdsministeriet har i fjol utgett en rapport (2006:7) "Sammanträffanden mellan barn och förälder med stöd och övervakning". Den kom ut bara på finska, men presentationsbladet finns också på svenska och kan hittas på ministeriets hemsidor.

tillbaka upp

Fråga 12: Vi har i vår kommun en minderårig, omhändertagen och gravid tjej. Den kommun som omhändertagit och placerat flickan till vår kommun ansvarar och har hand om flickans ärenden. Men nu undrar vi vem som är ansvarig för babyn när den föds; är det den kommun som ansvarar för flickan eller den kommun där babyn föds? Flickan är omogen och barnskyddsåtgärder kommer att behövas.

Svar: Den kommun där modern omhändertagits svarar för hennes barn- skyddskostnader samt kostnaderna för hennes eventuella eftervård tills hon fyller 21 år. Kostnadsansvaret förblir hos denna kommun det obeaktat, vart hon senare placeras eller flyttar. Barnets hemkommun blir moderns hem- kommun vid födseln. Om modern folkbokförts i er kommun, är det alltså er kommun som svarar för barnets eventuella behov av barnskydd (inkl. om- händertagande) och dess kostnader. I hemkommunlagen finns det vissa specialbestämmelser om att en kortvarigare placering av en person på grund av hennes behov av sjuk- eller socialvård i en annan kommun inte ändrar hennes hemkommun, men ni kan ju kolla hur magistraten har tolkat frågan i detta fall. Någon hemkommun har ju mamman där i pappren.

Om modern nu är folkbokförd i er kommun, blir det alltså på det viset att moderns ursprungliga barnskyddskommun svarar för hennes kostnader och er kommun för barnets eventuella barnskyddskostnader. Ifall modern inte är folkbokförd hos er, anser jag att barnets (och hennes) hemkommun då är ansvarig för barnets eventuella barnskyddskostnader. Nu är det ju så att hemkommunen svarar för kostnaderna, och om mamman bara är placerad hos er, är det barnets hemkommun som då har ansvaret för det nyfödda barnet. Å andra sidan, den kommun som svarar för mammas barnskydds- kostnader kan ju också vara någon annan än hennes nuvarande hem- kommun (omhändertagande och kostnadsansvar hos A, mamman senare flyttat till B som är hennes hemkommun nu och blir barnets, och sedan placeringen i C d.v.s. er kommun). Det kan ju inte vara lagens mening att den kommun barnet konkret föds i skall ta på sig barnskyddskostnaderna, om barnets hemkommun är ett annan.

Det händer ju rätt så ofta att kvinnor föder på andra orter än hemorten, av rent praktiska skäl, och då skulle ju sjukhuskommunerna få ta på sig alla kostnaderna i fall man där måste börja bereda omhändertagande genast efter födseln, fast barnets hemkommun automatiskt blir den som modern har. I varje fall gäller det alltså här två skilda kostnadsansvar som skall beslutas separat. Moderns kostnadskommun "ärver" alltså ingalunda automatiskt barnets kostnader, utan barnet är ett fall för sig också när modern är minderårig och omhändertagen.

tillbaka upp